Älskade du

Jag skrev ett inlägg i December som jag faktiskt tog bort igen samma kväll. Jag la ner så mycket tid på inlägget där jag öppnade upp mig och skrev av mig, om tankar och känslor. Speciellt nu under corona och nu när fysiska möten är begränsade och i princip obefintliga för oss, i alla fall beroende på vem vi pratar om.

Redan nu när jag försöker skriva av mig om det som jag en gång redan skrev av mig om, så känner jag hur tårkanalerna fylls. Det spelar liksom inte roll vad jag gör just nu för tankarna går ändå dit och hjärtat värker av oro.

Min finaste farmor bröt revbenet i höstas då hon halkade och föll på en bräda i trädgården. ”Envisa farmor” tänker jag som alltid ska göra allt själv.
”Jag klarar det själv” svarar hon när jag frågar varför inte någon annan kunde hjälpa henne hugga ved. Envisa farmor…

Så, hon bröt revbenet och när hon skulle åka in och undersöka läkningsprocessen så hittade dom något annat vid lungan. Eller snarare i lungan. En fläck. Och även uppe vid armhålan hittade dom något som inte såg okej ut. Så hon åkte in på operation där dom plockade bort dessa befläckade områden och för att sen skicka det på analys.

I veckan fick vi svar. För två dagar sedan fick vi reda på att det var cancer i både lungan och i lymfkörteln. Och nu sitter jag här och kan inte sluta oroa mig. Även ifall läkarna har sagt att dom har fått bort allt dom hittade, så finns där fortfarande en risk att det kan ha spridit sig. Så igår bestämde farmor sig för att testa cellgifter, för att rensa ut eventuell skit som kan finnas kvar. Och hur mycket jag än vill tro och hoppas, så kan jag inte sluta föreställa mig det värsta.

Vi vet fortfarande inte när dom kommer ge henne första behandlingen då detta är så färskt, men snarast möjligt har dom sagt. Cellgifterna kommer bryta ner immunförsvaret och hon kommer vara känslig för allt, vilket betyder att i ”vanliga” tider så hade vi kanske ändå kunnat hälsa på henne. Men nu när det är corona och hon är i riskgrupp, så kommer vi inte kunna hälsa på henne under den tiden som hon får behandlingen.

Så min käre Niclas föreslog att vi kan hälsa på henne. Att vi åker till Skåne under en dag och spenderar hela den dagen med henne, innan behandlingen sätter igång. Så nu ska vi göra det på lördag och jag längtar så himla mycket. Även om jag samtidigt känner mig så ledsen över tanken att jag inte vet när jag kommer få träffa henne nästa gång. Vi träffade bara henne i kanske 4 timmar senast vi såg henne, fyra timmar under hela år 2020. Jävla pandemi, kan skiten få ett slut snart?!

Så jag är ledsen, jag är orolig. Min farmor är en sådan stor del av mig och förr hälsade jag på henne var och varannan söndag. När jag bodde hemma i Helsingborg. Men sen jag flyttade till Göteborg så har det inte varit lika enkelt eller optimalt att göra det. Men jag saknar henne och längtar så efter att få hålla om henne igen.

Älskade du, älskade farmor.