Hoppa till innehåll

Finns där något du ångrar idag?

Att jag kastade mig så snabbt in i att all skulle träffa bebis, att vi inte njöt av bebisbubblan direkt och att jag lyssnade mer på andra än mig själv.


Ingen ånger kring något.


Jag försökte släppa all kontroll inför förlossningen, för den kunde jag inte påverka när det väl har igång ändå. Jag önskar att där fanns mer beredskap kring hur hårt det kan slå att ha fött ett barn, när man tror att allt ska återgå fast med en bebis.


Kommer inte förvänta mig någonting nästa gång angående förlossningen. Och kommer lyssna mer på mig själv angående min kropp efteråt. Vad jag VILL och inte BORDE. Allt är bra oavsett val!


Nej, jag pratade med psykolog från bvc innan och efter förlossningen. Mitt bästa beslut.


Nej att det blev som det blev är helt klart för att min partner inte fick vara med på BB och det kunde inte vi påverka


Att jag inte på egen hand kontaktade amningscentralen och sa ifrån att det inte funkade och jag behövde hjälp. Dem på BB förväntade sig att jag skulle lösa det på egen hand och pratade inte om amningscentralen. Jag önskar att jag visste att jag skulle känna mig tom efter förlossningen av att inte ha en sparkandes bebis på insidan. För det tar extremt på psyket även om det finAste finns på utsidan.


Att jag inte vad om att få ångestdämpande medicin i ett tidigare skede. Ingen sa det till mig och jag har alltid varit skeptisk till sådan medicinering så jag sökte endast terapi. Terapin hjälpte kanske 5%. Mådde ändå jättedåligt.


Att jag inte stod på mig mot värden när de gjorde saker som var direkt skadliga för min kropp.


Jag ångrar att BB tiden var så hemsk. Jag låg i sängen instängd i rummet 3 dagar. Duschade inte först jag åkte hem hade gärna duschat mkt tidigare då man inte var jättefräsch efter förlossningen. Vågade inte lämna bebis själv på rummet och bad om hjälp men personal kom aldrig. Till slut lämnade jag bebis ensam på rummet precis innan jag skulle åka hem o tog en dusch var ingen fara men känslan var ju inte kul. Eftersom pappan inte fick vara med på BB så fick man inte den avslappningen och mentala landningen man kanske behöver när man fått sitt första barn.


Att jag inte läste på/ pratade om vad som kommer efter förlossning.


Att jag inte gick fler kurser inför förlossningen och att jag inte bad dom berätta mer hur jag skulle göra.


Att jag inför första förlossningen hade grävt efter mer info om det fysiska och psykiska måendet efter förlossningen


Ja kanske att vi inte tog mer hjälp om hur vi haft det som par.


Nej, jag vill göra om min förlossning redan imorgon typ. Jag tyckte det var så häftigt!!


Att jag inte bad om hjälp för att få någon att prata med de första månaderna


Som sagt jag förväntade mig inte mkt, förträngde mest förlossningen. Graviditeten var bra liksom. Att jag alltid fått erbjudande att prata av mig hos bvc har räckt. Visste/vet vart jag kan vända mig. i början kunde jag inte titta på bb bilder alls… min bearbetning gjordes succesivt med min sambo efter några veckor, med titt på bilderna vi tagit och journalen. Kommer nog alltid bearbeta på olika sätt men smärta osv lägger sig eftrr en tid. Antar att det är därför det föds syskon. Men jag gör bara detta en gång 🙂


Att jag inte pratade med någon samt att jag inte pushade sambon att söka hjälp.


Att jag inte vågade säga emot och ifrån till bb-personalen när de inte var trevliga eller hjälpsamma.


Höga förväntningar på en själv efteråt och att jag inte pratade med någon – inte ens sambon.


Att inga bilder togs under förlossningen!


Att jag inte slappnade av mer och att jag stressade så mycket med allt kring barnet, hemmet, min kropp och allt annat man skulle hinna med


Nej, förutom att jag skulle trott på mig själv mer efter förlossningen. Jag började pumpa när amningen inte kom igång direkt, det var rådet från vårdpersonalen på neo. Troligtvis får de mycket skit från föräldrar där amningen inte klarat att komma igång alls för att barnet fått en tuffare start. Men mina bröst var redan igång, och det hade troligtvis räckt med den stimulans de fick av våra amningsförsök, nu startades istället en extrem överproduktion som tog lång tid att bli av med. Både smärtsamt för mig och jobbigt för bebis.


Jag ångrar att jag inte stod på mig under första förlossningen. Dom testade nya metoder på mig vilket jag aldrig gått med på idag. När läget blev kritiskt och rummet fylldes av läkare och sköterskor skulle dom först låta en läkaraspirant försöka. Då fick min man ett utbrott och överläkaren tog över. Under andra förlossningen var det jag som höll i trådarna och jag kände att jag fick upprättelse och blev mycket stolt över mig själv.


Nej.. mer än att det var hemskt att vara ensam på bb. Helt fruktansvärt


Att jag inte vågade söka hjälp när jag mådde dålig psykiskt .


Tack till er som tog er tid att läsa ♡
Och stort tack till er som tog er tid att svara ♡