Hoppa till innehåll

Hur mådde du psykiskt efter förlossningen?

Var inte förberedd på att sömnbrist, hormonpåslag och allt på en gång samtidigt som man var ensam på BB. Men förutom det, okej ändå!


Jag var stressad över amningen eftersom stora inte kunde amma fritt pga medicinska skäl de första dygnen, men det gick bra med minsta och han hittade bröstet direkt.


Jag var inte beredd på hormonpåslaget som kom fjärde dagen efter FL. Jag bröt ihop fullständigt och kände mig värdelös. Orken fanns inte och jag var så inställd på att orka ALLT så fort bebis var ute?! Och amningen fungerade inte pga att jag inte orkade ta den fighten, en månad kämpade jag men det bröt ner mig fullständigt.


Helt okej, självklart mycket hormoner men när dom la sig har det känts ganska bra. Jobbigaste för mig var amningen. Helammande hela första månaden men mådde inte bra av det. Rent praktiskt fungerade det superbra. Det var aldrig problem med att ta bröstet osv. Det kändes bara aldrig naturligt och fick mest ångest av hela grejen. Hade olustiga känslor varje gång jag skulle mata mitt barn. Men iom att det funkade tänkte man att man var tvungen. Började ge flaska sen lite då och då och efter tre månader slutade jag amma helt. Mår så mycket bättre nu. Önskar någon sagt det till mig, att man får välja själv.


Tyckte BB tiden var tuff, eftersom man var isolerad. Alla gick in och ut ur vårt patientrum utan och knacka men vi fick inte gå ut i korridoren. Hade behövt stödet av min partner den första tiden.


Det har vart de som vart jobbigast. Allas förväntningar (som kanske egentligen inte finns) utan som man själv tror finns. Och att mäta sig med andra. Ha tålamod och styrka trots sömnbrist och när man inte känner sig 100 %. Amningen har fungerat felfritt även om de gjorde ont i början. Men folk ifrågasätter hela tiden ”är hon hungrig igen” ”hon åt ju nyss” ”ja, du får nog amma några månader, de är viktigt” medans de nu låter ”herregud, nu är hon så stor. Ska du inte sluta amma nu”


Att vara ensam utan partner på BB och ingen kan passa ditt barn när man behöver gå på toaletten, lämnade mitt barn på rummet och fick stressa på toaletten första besöket efter en förlossning, det är under all kritik. Fick dusha efter 24 h då ingen kunde ta hand om mitt barn. Kände mig fruktansvärt ensam. Kom hem från BB och han va hemma 24 h sen blev jag inlagd då jag hade 40 graders feber vilket visa sig vara infektion i livmodern. Fick byta blöjor med dropställning knappt någon hjälp med mitt barn och jag var sjuk trött och nyförlöst. Innan de visste att de inte va covid var jag i ett isoleringsrum men förutom visir och skyddsutrustning var det samma som på vanliga BB. Pga detta fick jag igång amning på 1 bröst efter som jag hade intravenöst på ena armen förvirrad som jag var glömde jag amma på den sidan. Har aldrig kännt mig så ensam, även om allt ”gick ”bra” är det ett trauma att men första barnet och nybliven förälder och sjuk vara så ensam och inte ha sin partner för uppenbarligen har personalen inte tid att hjälpa dig ta hand om ditt barn. Vågade inte heller sova för min dotter enbart ville sova på mig. Försökte sen få igång amning på andra bröstet i 2 veckor pumpa varanan timme dag som natt och amma var 3e timme på andra bröstet. Sömnbristen var fruktansvärd. Det värsta var för mig att när jag var sjuk låg jag ensam på ett rum och fick ingen hjälp med mitt barn.


Upplevelsen på BB skapade min psykiska press. Hela tiden pressades om att jag skulle amma. Min son låg på bröstet i timmar och fick knappt något. Ändå envisades dem om bröstet. Jag grät hela tiden i full smärta. Till sist kom en barnmorska i chock över hur hungrig han var och gav han ersättning. Efteråt har det spökat hos mig om vad som förväntas. Men som tur var fick vi en underbar BVC sköterska som stöttade mina val. Men är fortfarande psykiskt påfrestad av att ses som en dålig mamma.


Nej. Allt som kom efter hade ingen sagt ett ord om.


Att ta hand om mitt barn och allt som hör till gick bra. Men upplevelsen av förlossningen gjorde att det tog ett bra tag att bearbeta den. Det är över nio år sendan och jag har fött ett till barn efter det och andra gången så viste jag mer och det kändes faktiskt fantastiskt! Men jag har ett stort kontrollbehov och var inte beredd under första förlossningen att inte ha kontroll över vad som hände.


Fick jättemycket ångest av sömnbristen och bröt ihop flera ggr. Mådde jättedåligt och oroade mig för allt. Om hon sov, om hon åt, om hon var glad. Efter 5-6 veckor fick jag sömntabletter så det blev lite bättre. Amningen funkade oftast bra men det var svårt att veta hur mkt hon åt så jag oroade mig mycket för det. Vi gav ersättning ibland också.


Rasande, ångestfylld och kände att jag aldrig någonsin vill ha med vården att göra. Press runt amning var obefintlig då det var bestämt att bebisen skulle flaskmatas långt innan jag blev gravid. Fick gå i terapi pga förlossningsdepression


Jag hade gärna velat amma mer än va jag gjorde och bad även om att få tips och råd om det på BB. Men allt jag fick var en amningsnapp då lillan hade svårt med greppet. Inte ngt mer vad man kan göra för att lillan ska få bättre grepp. Det slutade med att jag slutade amma efter ca 1,5 månader (delammade efter 3-4 veckor kanske). Jag har alltid sett mig som en given mamma och har aldrig tvekat på att ta hand om ett barn.


Amning funkade inte – mådde skit. Bebis grät- kände mig värdelös. Ont i kroppen. Nu känns det bättre… efter 4 mån.


Mådde skit, press på amning då BB skickade mig t om till amningsmottagningen och ringde efter vi kommit hem. Grät i 2 veckor för att jag inte kände att jag älskade mina barn.


Jag upplevde ingen stress från andra eller bvc över amningen, men jag satte nog ändå en hög press själv, och det var verkligen tufft att få det att fungera med första barnet som var lite tröttare, hade svårare att gå upp i vikt mm (med syskonen kom mjölken snabbare och amningen flöt mycket smidigare utan någon stress)


Ville så gärna amma. Men det funkade dåligt. Var på amningshjälp där de visade å drog i bröst å bebis. Men lillan ville inte suga. Pumpade å ammade konstant i en månad å testade bröstvårtsnappar å annat. Skrev ner allt som kom ut å allt lillan åt- bara det ett himla jobb… Inget funkade å lillan skrek. Så la ner det efter en månad.


Amningen – ja, den var ”under press”. Jag tycker att amningen är svår och framförallt tråkig. Min dotter är nu 3 månader och jag delammar/flaskmatar, det bästa beslutet jag tagit. Samma sak här, jag försöker att inte oroa mig för saker jag inte kan påverka. Det enda jag kan göra är att finnas för mitt barn, sen vad alla andra tycker och tänker – det kan jag inte påverka. Men absolut, de tankarna slår en, då och då och ibland dagligen. Men vad kan jag göra? Då fokuserar jag på mitt barn och mig själv istället, så länge vi mår bra så är det det bästa!


Jag mådde skit rent ut sagt. Konstant hormonbergochdalbana i flera månader efteråt. Min egen förlossning gick på tre timmar, vilket kan låta lyxigt men blir som en chock istället både fysiskt och psykiskt. Innan förlossningen tänkte jag att det inte var så viktigt med amning, att det kvittar då länge bebisen åt. Men efteråt så kändes det väldigt viktigt för mig och jag kände mig helt förstörd är min man skulle vara hjälpsam och åkte och köpte ersättning och skulle ge honom det i flaska. Lyckligtvis så lossnade det med amningen tillslut och ammade hon tills nu nyligen.


Hade väldigt höga ”krav” på mig själv. Va rädd för allt möjligt tex tänk om han slutar andas i sömnen, tänk om jag inte räcker till osv.


Inte bra. Fick vara kvar på BB under en veckas tid pga havandeskapsförgiftningen och fick inte börja amma i tid då jag fick äta mediciner som var för starka för bebis att få genom bröstmjölken. Ca 80% av barnmorskorna på BB var oförstående, korta i svar, ointresserade och nonchalanta. Fick Inge vidare hjälp med enkla praktiska grejer som jag hade funderingar. Känns helt absurt att detta beteende är så vanligt på just BB där jag var förstföderska endast 21 år gammal och hormonell efter en traumatiskt fängslade förlossning. Helt klart ärrad från att ligga inne på BB.


Det tog tid att förstå allt, att verkligen kunna och våga knyta an till sonen, att komma tillbaka fysiskt. Jättehöga förväntningar på mig, på amning (som inte fungerade pga all blodförlust och struligt grepp).


Det va läskigt att gå hem från bb med något så litet! Amningen funkade felfritt för mig. Jobbigaste va när sambon åkte till jobbet efter ett par veckor.


Jag hade mycket press på allt möjligt, att jag inte hade tillräckligt med mjölk, att hon inte skulle gå upp tillräckligt. Jag tog på mig mycket ansvar själv, mycket nog eftersom jag kände att jag var mamman. Skulle kunna skriva massor men har lite ont om tid just nu 🙈


Amningen var väl det som var tyngst mentalt. Jag hade också mycket ångest kring om jag gjorde vad som var bäst för vårt barn, om jag var en dålig mamma för att jag kunde vara grinig på nätterna när han inte kunde somna om eller om han ammade dåligt nattetid tex. Men jag och min sambo kunde prata väldigt öppet om det vilket tog ner mig på jorden många gånger och med tiden har jag fått mer realistiskt perspektiv på det hela. Mycket är ju drivet av hormoner i början, men det gäller att fånga upp och bearbeta det då så att inte tvivel och ångest får djupare fäste! Jag önskar att alla kunde få ha en lika lyhörd partner som jag har.


Jag mådde väldigt dåligt. Eftersom mitt första barn skulle äta prick var tredje timme och hon åt långsamt så sov jag i princip ingenting alls. Med första barnet har man inget att jämföra med. Det hjälpte inte heller att en sköterska på neonatal var helt iskall eller att barnmorskan på bvc var eländigt bitter. Med andra barnet hade jag mycket bättre självförtroende och tog ingen skit från nån. En bulldozer.


Kände mig pressad att ta emot besök, kände mig ledsen, otillräcklig . Kände att jag fick fel stöd av familj som inte såg mina behov trots jag verbaliserade de


Eftervärkarna var så illa som värsta sortens mensverk i samband med amning, visste inte det innan med barnmorskorna på förlossningen berättade att det skulle komma


Kunde ej bära båda barnen efter ks med tvillingar . Hade ont av ks snitt länge , fick svullnader i ben efter ks, misstänkt propp, fick ont i brösten av mjölkstockning. Förstoppad med först barnet , kunde ej gå på toa och när jag gjorde det blödde jag och grät av smärta


Tack till er som tog er tid att läsa ♡
Och stort tack till er som tog er tid att svara ♡