Förlossningsberättelse Del I – Men först, kortfattat om mina första trimestrar

Jag har länge funderat på att lyfta denna del av graviditeten, eller snarare delen som kommer efter förlossningen. Jag har dock känt att jag själv behövde läka från min förlossning och komma i balans med mig själv först. Plus att jag inte direkt hade en bra portal att dela med mig av min upplevelse och erfarenhet av förrän nu.

Oavsett hur din graviditet avslutas så kommer du, din kropp, ditt mentala tillstånd, din partner och din omgivning ta del av den så kallade ”fjärde trimestern”. Den delen som ofta ingen pratar om och många saknar beredskapen för att handskas med det som komma skall.
Självklart är den olika för alla, vissa slår det hårdare på och andra märker inte av det lika mycket.

Jag tillhör gruppen som märkte av min fjärde trimester kraftigt och det började på torsdagen, dvs dagen efter vi kom hem från BB och fyra dagar efter vår sons ankomst.  

Jag tänker att jag skriver kortfattat om hur jag upplevde dom tre första trimesterna, innan vi kommer till den fjärde i ett annat inlägg.

1:a trimestern handlade mest om att vi började förstå att någonting hände i kroppen. Den 10e september 2019 plussade jag. Jag hade blivit gravid och fokuset, samt många tankar, låg först och främst i att passera dom tolv första veckorna. Då har risken för missfall minskat. Jag mådde mest illa på olika sätt. Jag reagerade väldigt starkt på dofter och blev lätt illamående mina första veckor. Hade hormonhuvudvärken från helvetet som kändes explosivt i ögon och huvud. Tröttheten var ett faktum och brösten värkte samt kändes som två stora stenar. Det enda jag ville äta var tekakor med ost och smör, det mildaste jag kunde hitta som jag klarade av att få ner utan problem. Ingen visste någonting om detta mer än jag själv, Niclas och vår barnmorska. Eller okej, jag berättade det för en person först för att jag behövde ha någon att få ur mig allt med, när jag inte kunde prata med någon annan om dagarna. Jag minns att det var ett helvete för mig att gå till jobbet första tiden. Jag grät och hade panik varje morgon för jag mådde så dåligt och jag kunde inte berätta det för någon heller eftersom vi var så tidigt gångna. Jag ville i princip lägga mig under kontorsbordet på lagret och försvinna genom marken.

2:a trimestern var lugnare för mig. De värsta symptomen var över, men istället började jag få foglossning väldigt tidigt. Nerver som hamnade i kläm, ont i ryggen, bak i låren och ljumskarna.
Energin kom ändå tillbaka och vikten ökade ihop med vätskan som bildades. Jag personligen älskade den tiden under min graviditet, stadiet mellan 2:a och 3:e trimestern. Tack vare att dom värsta symptomen släppte, började jag känna mig mer som mig själv och orkade mycket mer. Jag kände mig inte längre ”tjock” och svullen, utan magen hade börjat synas och jag kände mig mer vacker än trött och sliten. PLUS att nu hade vi också gått ut med det till alla, vilket gjorde att det var så mycket lättare att leva sin vardag utan att behöva vara hemlighetsfull och fylld med hormoner som inte fick komma ut. Mådde jag skit en dag så kunde jag säga det utan att låtsas som ingenting.

3:e trimestern var tyngre. Jag kände mig fortfarande vacker trots större gropar på rumpa och lår. Bristningarna hade krackelerat på höfterna och fötterna var mer svullna än någonsin. Alla skor klämde och inga byxor passade. Men jag älskade känslan att bära vår son och tanken att man snart skulle träffa honom var så spänt, nervöst och motiverande. Det som istället blev vår stora rädsla var att min moderkaka låg i framvägg + några lager fett, vilket gjorde att jag inte kände sparkar och rörelser lika tydligt. Vi åkte fram och tillbaka till akuten flera gånger under mina fyra sista månader som gravid, men Niclas fick inte lov att följa med. Så jag satt oftast själv med oro och ångest i ungefär 6-7 timmar per gång. För jag hade ingen aning om något hade gått fel och ifall bebis skulle röra sig medan jag låg med CTG:n runt magen. Niclas väntade alltid utanför hur lång tid det än tog. Första gången vi hamnade där visste vi inte riktigt vad som väntade, och att det skulle ta så lång tid när vi åkte in för det vi trodde var minskade fosterrörelser? Det trodde vi aldrig. Vi tog blodprov, urinprov, blodtryck och ibland fick jag vila i ett rum så länge. Jag fick ligga med CTG från 5 minuter upp till 20 minuter, oftast kom Sammy igång för han gillade inte att vi blev undersökta. Allting var ju bra med honom, men hur skulle vi kunna veta det? Och att ta det för givet var inget vi ville riskera. Oftast gjorde vi alla tester och sen fick jag vänta på en förlossningsläkare som berättade att allt var okej, och konstigt nog var det detta som tog längst tid under besöket.

Men några tips ifall ni hamnar där av någon anledning:
– Ha bekväma kläder på dig
– Ha med dig mobilladdare, powerbank och hörlurar
– Ha med dig mellanmål, vatten och saft finns ofta att ta där
Detsamma gäller din partner. Ni vet aldrig hur länge ni får vänta, tillsammans eller på varsitt håll. Att kunna kommunicera mellan varandra, utan att känna att batteriet på mobilen håller på att rinna ut är ett stressmoment mindre. Dock hade Niclas ingen möjlighet att gå på toaletten då han inte fick komma in i någon byggnad. Så ett tips till partnern är att inte dricka för mycket, för annars får han/hon leta upp närmsta buske. Åh, toapapper kanske är bra att ha med också!

Fortsättning följer…